KOKORO BOOKS

Saga gillar japanska tecken

Saga koncentrerar sig på den tjocka penseln fylld med svart färg. Hon för sakta penseln över pappret. Först ritar hon ett kort rakt streck med en lång böj, sedan ett kort streck och till sist ett lite längre streck mitt i. Det ser nästan ut som ett liggande E med långt mittstreck. ”Så där!”, säger hon till sist, ”Det här är tecknet för ’berg’, det ser man ju nästan, eller hur?”

Saga är nio år och bor i Stockholm. Hon har ett intresse som kanske är lite ovanligt för de flesta svenska nioåringar - hon lär sig japanska skrivtecken. I dagsläget kan hon närmare 150 tecken.

Det började när Saga var omkring fem år och hennes mamma försökte lära henne att läsa. Saga tyckte att det var tråkigt och hon hade svårt att komma ihåg bokstäverna. De ville liksom inte fastna i minnet. Sagas mamma, som hade studerat japanska tidigare, kom då att tänka på att hon läst någonstans att ljudbokstäver (som ABC) och bildbokstäver (alltså tecken) togs in och lagrades i olika delar av hjärnan. Olika personer hade också olika lätt för att lära sig och komma ihåg bilder eller ljud. Det var värt ett försök. Hon skrev upp några enkla tecken på små kort och visade Saga. Nu gick det mycket lättare. Saga mindes faktiskt tecknen så bra att hennes mamma snart fick plocka fram sina gamla skolböcker igen för att hitta nya tecken att lära henne.

Men vad har man för användning av att kunna japanska tecken när man bor i Sverige?

”När jag var sex år reste hela familjen till Japan på semester. Då kunde jag läsa skyltar som utgång och ingång, sjukhus, skola, dam- och herrtoalett och så vidare. Det var jättekul. I skolan har kompisarna ibland tröjor med olika tecken på och då kan jag ofta läsa vad det står”, berättar Saga.

För de flesta verkar japanska tecken helt obegripliga. De ser ut att bestå av en massa streck och krumelurer som inte hänger ihop. Många ser dessutom nästan likadana ut. Hur gör man då för att lära sig vad tecknen betyder och för att komma ihåg dem? Saga har sina egna knep.

”Jag tittar noga på tecknet. Ofta har det någon del som man känner igen eller som liknar något. Se här på tecknet för ’fot’. Om man använder sin fantasi kan man faktiskt se en fot. Tecknet för ’hand’ är lättare, där ser man tydligt fingrarna på handen”, förklarar Saga och pekar på ett par tecken. ”Tecknen är ju liksom bilder som ska föreställa olika saker. Titta här! Det här är en gris under ett tak och betyder ’hem’. Det är rätt kul”.

Sagas favorittecken är tecknet för ”själ, hjärta” – ”kokoro” och tecknet för ”kärlek” – ”ai”. ”Dom är vackra och lite mystiska på något sätt”, tycker hon.

För att lära sig och träna på tecknen använder sig Saga av så kallade flash cards.

”Jag, eller mamma, skriver ner tecknet på ena sidan av en lapp och på andra sidan vad det betyder. Sedan är det lätt att träna själv eller tillsammans med någon annan. Tecknen som jag inte kan så bra lägger jag i en särskild hög och tränar på igen och igen tills jag kan dom”.

Är det inte väldigt svårt att lära sig skriva japanska tecken? Jo, medger Saga. Hon har precis börjat lära sig. Inte nog med att balansen i tecknet måste vara perfekt, varje streck ska dras åt rätt håll och i en bestämd ordning. Dessutom ska strecken vara olika tjocka och långa. Det är verkligen inte lätt. Den svåra konsten att skriva snyggt heter kalligrafi. I Japan får barnen träna mycket på kalligrafi i skolan och det anses mycket fint att kunna skriva vackert.

De japanska tecknen kommer ursprungligen från Kina där man började använda skrivtecken för mer än tvåtusen år sedan. Skriftspråket är alltså mycket gammalt men en kines idag kan ofta läsa tusen år gamla texter utan större problem. Det finns många språk och dialekter i Kina, men alla kineser kan läsa samma text även om de inte alls förstår varandra när de pratar. När det gäller själva tecknen så använder man i Kina många fler tecken än i Japan. En stor del av tecknen ser fortfarande likadana ut i Japan och Kina men en del har också förändrats över tiden. Så även om själva språken inte ens är släkt så kan en japan ibland läsa och förstå en hel del kinesiska.

I Japan kallas skrivtecknen för ”kanji”. För att kunna läsa en vanlig japansk tidning behöver man kunna omkring 2000 kanji-tecken. Så dit har Saga fortfarande en lång väg att gå.

”Det måste vara jättetufft för skolbarnen i Japan att lära sig alla tecken. De har nog mycket hemläxor”, funderar Saga.

I Japan finns det dessutom två ljudalfabet som man använder samtidigt som de kinesiska tecknen. De kallas ”hiragana” och ”katakana”. Barnböcker är ofta skrivna på hiragana. Det ser ut som små krumelurer och liknar inte alls de vanliga kanji-tecknen. Katakana-alfabetet används för utländska ord och till exempel i mangaserier.

”Om jag till exempel skriver mitt namn på japanska så ska det vara med katakana. Men jag har inte lärt mig hiragana och katakana ännu. Jag tycker att det är roligare med de vanliga tecknen”, säger Saga.

Kommer Saga att fortsätta med japanska när hon blir större? Kanske lära sig prata och förstå språket också? Det är möjligt, men just nu vill hon helst av allt lära sig engelska först.

Hur gick det med den vanliga läsningen då? Jo, efter att ha tragglat ABC i skolan som alla andra så satte läsningen plötsligt full fart. Nu läser Saga böcker på löpande band. Favoritböckerna är serien om syskonen Baudelaire och så Harry Potter förstås.

”Jag tror att det var bra för Sagas självförtroende att se att det gick att lära sig något som först verkade jättesvårt. Hon lärde sig ju faktiskt läsa - fast på ett annat sätt”, säger Sagas mamma.

CEM

_______________________